Experimentet
Britsens blankpolerade metall isar mot min bara hud. Ren och steril som allting annat här, trots att jag aldrig sett någon städa. Jag har inte ens sett en annan människa här sedan jag kom hit. Kan det vara fyra år? Tiden här flyter samman i en indistinkt dimma av exakt likadana dagar.
Jag är fastspänd kring vrister och handleder, trots att det egentligen inte behövs. Vart ska jag fly? Det finns ändå ingenstans att ta vägen, inga vägar ut.
När jag var ny här utforskade jag varje centimeter av anläggningens kala väggar och spartanska rum. Jag hittade ingenting, inte ens en skarv i de perfekt släta väggarna som avslöjar en gömd utgång. Så vitt jag vet kan jag lika gärna ha blivit teleporterad in här lika gärna som något annat. En datorröst avbryter mina tankegångar.
"Inleder test nummer 211".
Det börjar ticka och surra omkring mig när maskineri kommer i rörelse, men där jag ligger kan jag inte se någonting. Jag vet ändå vad som väntar. Det förbryllar mig att den datorgenererade rösten låter så burkig, det verkar inte finnas någon anledning med tanke på hur högteknologiskt allting annat är här inne. Såvida inte det också är en del av experimentet.
En ledad robotarm kommer plötsligt i blickfånget, och i dess klo håller den i en injektor. Till och med sprutan är i metall här hinner jag tänka innan den med omänsklig hastighet och precision penetrerar min halspulsåder. Jag somnar in så snabbt att jag inte ens hinner regristrera smärtan, och när jag vaknar fyra sekunder senare är jag död.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Flashback
Jag var ett begåvat barn. När jag var sex år kunde jag svenska, engelska och spanska flytande, och förstod tillräckligt med tyska och franska för att kolla på smurfarna på dess originalspråk. Jag var halvvägs genom euklides matematiska teorem och kunde spela gitarr, piano och fiol så bra att jag behövde byta privatlärare. Två gånger.
Det är en vanlig missuppfattning att det inte finns några elitskolor i Sverige, att allt ska vara lika för alla och att ingen får sticka ut. Det gör det. Det är bara att man inte pratar om dem, de är reserverade för... Eliten. Kanske hjälpte det att pappa var Millitär vid Sveriges hemliga radioanstalt. Jag tror att han drog i några trådar för att ordna in mig. Tjänster och gentjänster och allt det där, den kultur som genomsyrar alla fungerande myndigheter och skär igenom den förlamande byråkrati. Alltid inofficiellt och under bordet så klart.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Döden är inte som man tror. I alla fall inte vad jag trodde. Den är inte änglar, inte klockspel. Det är inget ljus i slutet av tunneln eller gamla avlidna anhöriga i vita skrudar som välkomnar en till himmelen. Inte så vitt jag har märkt i alla fall. Och jag har dött fler gånger än de flesta. Jag skulle beskriva det som att kliva ur en bil. Kroppen blir kvar, fastspänd på britsen, men mitt sinne svävar upp och lämnar den bakom mig.
De första gångerna fick jag panik och försökte desperat att ta mig ner till kroppen igen men till ingen nytta. Jag hängde maktlöst mellan tak och golv. Nu njuter jag istället av känslan av frihet, att jag har lärt mig kontrollera upplevelsen och kan fritt sväva som jag vill. Alla färger är klarare, alla ljud tydligare, det är vackert och fridfullt. Det enda som stör är ett tyst tjutande ljud, nästan som tinnitus, som tycks bli starkare för varje gång jag dör. Och ljudet av datorrösten som maler på samma nötta budskap med ett oändligt tålamod. Om och om igen.
"Ser du pennan på bordet? Ta upp den och rita en cirkel. " Pause." Ser du pennan på bordet? Ta upp den och rita ett horinzontellt streck. " Pause. Maskinen som registrerar mina hjärtslag ritar ett sträck.
Jag har försökt. Det går inte. Hur ska något utan massa lyfta något med? Det är som att be vinden lyfta en sten, omöjligt. Därför ignorerar jag rösten numera och gör vad jag själv vill, jag vill göra det mesta av denna lilla stund av frihet innan jag är fast i mitt kroppsliga fängelse igen.
En sak jag kan göra till exempel är att passera igenom föremål. Det fascinerar mig något oerhört. Rakt igenom, som en fisk genom vatten. Jag känner ett visst motstånd, en tröghet, men jag tror att det är mer psykologiskt än fysiskt. Det är som om jag inte riktigt kan tro att det går och det på något sätt gör det svårare. Men ju mer jag tränar ju lättare går det. Ju mer jag tror. Av någon anledning kan jag inte passera genom väggarna, det är som en energi som håller mig tillbaka. Som om de inre bara är byggda av sten och metall utan även i samma material som jag. Vad det nu än är, ande?
I ett infall försöker jag igen trots att jag vet att det är lönlöst. Jag vill så gärna uppleva utomhus igen, se träden, se stjärnorna. En liten undangömd del av mig som fortfarande hoppas vill se var jag är. Var utgång är. Det måste finnas en utgång!
Väggen håller emot, elastisk och omutlig. Det är som att försöka hoppa rakt igenom en studsmatta, omöjligt. Frustrerad drar jag mig tillbaka. Ibland glömmer jag bort att jag inte är fri trots allt, och väggen påminner mig.
"2 minuter, 30 sekunder. Experiment nummer 211 avslutas. "
Min tid är ute. Robotarmen höjer sig igen. Den här gå gången håller den inte i något. Den lägger sin trefingrade klo över mitt bröst och nästan genast börjar min kropp rista i konvulsioner. Från ett ögonblick till ett annat är jag tillbaka i min kropp. Ingen rörelse emellan.
"Experiment nummer 211 avslutat. Ingen physio-transcendental effekt observerad."
Experiment 211, ett experiment i veckan. Jag försöker räkna ut hur lång tid det blir men jag misslyckas. Flera år, nästan fyra väl? Jag brukade vara bra på matte men tiden här har kortslutit min hjärna.
Jag är trött. Utmattad. Banden kring mina händer och fötter går upp men det spelar ingen roll. Jag kan ändå inte röra mig.
*
Flashback. Internatet jag går på är inte riktigt som en vanlig skola. Vi har visserligen de vanliga ämnena, språk, mattematik, gymnastik med flera, men det finns även obligatoriska extra aktiviteter som man får välja mellan själv och där man förväntas excellera liksom i allt annat. Det kan vara allt från att skriva i internatets egna skoltidning till att delta i den studentpolitiska scenen; men det finns även annat. De flesta får välja fritt, men inte jag. Som en del av det avtal min far slöt för att få in mig här blev jag automatiskt inskriven på en av internatets minst populära kurser; "Meditation och självkontroll som verktyg för framgång." Som man kan anta var detta mindre populärt bland internatets drivna alfa-personligheter vars framgång dessutom oftast redan var garanterad av deras bakgrund och familjetillgångar. Att flumma runt med självreflektion var inget sätt att vinna berömmelse och tjäna pengar och kursen hade bara fyra anmälda deltagare. Inklusive mig.
*
Jag har en hemlighet. Jag är tillbaka i mitt eget rum, eller cell kanske man borde kalla det.
Jag är fastspänd kring vrister och handleder, trots att det egentligen inte behövs. Vart ska jag fly? Det finns ändå ingenstans att ta vägen, inga vägar ut.
När jag var ny här utforskade jag varje centimeter av anläggningens kala väggar och spartanska rum. Jag hittade ingenting, inte ens en skarv i de perfekt släta väggarna som avslöjar en gömd utgång. Så vitt jag vet kan jag lika gärna ha blivit teleporterad in här lika gärna som något annat. En datorröst avbryter mina tankegångar.
"Inleder test nummer 211".
Det börjar ticka och surra omkring mig när maskineri kommer i rörelse, men där jag ligger kan jag inte se någonting. Jag vet ändå vad som väntar. Det förbryllar mig att den datorgenererade rösten låter så burkig, det verkar inte finnas någon anledning med tanke på hur högteknologiskt allting annat är här inne. Såvida inte det också är en del av experimentet.
En ledad robotarm kommer plötsligt i blickfånget, och i dess klo håller den i en injektor. Till och med sprutan är i metall här hinner jag tänka innan den med omänsklig hastighet och precision penetrerar min halspulsåder. Jag somnar in så snabbt att jag inte ens hinner regristrera smärtan, och när jag vaknar fyra sekunder senare är jag död.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Flashback
Jag var ett begåvat barn. När jag var sex år kunde jag svenska, engelska och spanska flytande, och förstod tillräckligt med tyska och franska för att kolla på smurfarna på dess originalspråk. Jag var halvvägs genom euklides matematiska teorem och kunde spela gitarr, piano och fiol så bra att jag behövde byta privatlärare. Två gånger.
Det är en vanlig missuppfattning att det inte finns några elitskolor i Sverige, att allt ska vara lika för alla och att ingen får sticka ut. Det gör det. Det är bara att man inte pratar om dem, de är reserverade för... Eliten. Kanske hjälpte det att pappa var Millitär vid Sveriges hemliga radioanstalt. Jag tror att han drog i några trådar för att ordna in mig. Tjänster och gentjänster och allt det där, den kultur som genomsyrar alla fungerande myndigheter och skär igenom den förlamande byråkrati. Alltid inofficiellt och under bordet så klart.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Döden är inte som man tror. I alla fall inte vad jag trodde. Den är inte änglar, inte klockspel. Det är inget ljus i slutet av tunneln eller gamla avlidna anhöriga i vita skrudar som välkomnar en till himmelen. Inte så vitt jag har märkt i alla fall. Och jag har dött fler gånger än de flesta. Jag skulle beskriva det som att kliva ur en bil. Kroppen blir kvar, fastspänd på britsen, men mitt sinne svävar upp och lämnar den bakom mig.
De första gångerna fick jag panik och försökte desperat att ta mig ner till kroppen igen men till ingen nytta. Jag hängde maktlöst mellan tak och golv. Nu njuter jag istället av känslan av frihet, att jag har lärt mig kontrollera upplevelsen och kan fritt sväva som jag vill. Alla färger är klarare, alla ljud tydligare, det är vackert och fridfullt. Det enda som stör är ett tyst tjutande ljud, nästan som tinnitus, som tycks bli starkare för varje gång jag dör. Och ljudet av datorrösten som maler på samma nötta budskap med ett oändligt tålamod. Om och om igen.
"Ser du pennan på bordet? Ta upp den och rita en cirkel. " Pause." Ser du pennan på bordet? Ta upp den och rita ett horinzontellt streck. " Pause. Maskinen som registrerar mina hjärtslag ritar ett sträck.
Jag har försökt. Det går inte. Hur ska något utan massa lyfta något med? Det är som att be vinden lyfta en sten, omöjligt. Därför ignorerar jag rösten numera och gör vad jag själv vill, jag vill göra det mesta av denna lilla stund av frihet innan jag är fast i mitt kroppsliga fängelse igen.
En sak jag kan göra till exempel är att passera igenom föremål. Det fascinerar mig något oerhört. Rakt igenom, som en fisk genom vatten. Jag känner ett visst motstånd, en tröghet, men jag tror att det är mer psykologiskt än fysiskt. Det är som om jag inte riktigt kan tro att det går och det på något sätt gör det svårare. Men ju mer jag tränar ju lättare går det. Ju mer jag tror. Av någon anledning kan jag inte passera genom väggarna, det är som en energi som håller mig tillbaka. Som om de inre bara är byggda av sten och metall utan även i samma material som jag. Vad det nu än är, ande?
I ett infall försöker jag igen trots att jag vet att det är lönlöst. Jag vill så gärna uppleva utomhus igen, se träden, se stjärnorna. En liten undangömd del av mig som fortfarande hoppas vill se var jag är. Var utgång är. Det måste finnas en utgång!
Väggen håller emot, elastisk och omutlig. Det är som att försöka hoppa rakt igenom en studsmatta, omöjligt. Frustrerad drar jag mig tillbaka. Ibland glömmer jag bort att jag inte är fri trots allt, och väggen påminner mig.
"2 minuter, 30 sekunder. Experiment nummer 211 avslutas. "
Min tid är ute. Robotarmen höjer sig igen. Den här gå gången håller den inte i något. Den lägger sin trefingrade klo över mitt bröst och nästan genast börjar min kropp rista i konvulsioner. Från ett ögonblick till ett annat är jag tillbaka i min kropp. Ingen rörelse emellan.
"Experiment nummer 211 avslutat. Ingen physio-transcendental effekt observerad."
Experiment 211, ett experiment i veckan. Jag försöker räkna ut hur lång tid det blir men jag misslyckas. Flera år, nästan fyra väl? Jag brukade vara bra på matte men tiden här har kortslutit min hjärna.
Jag är trött. Utmattad. Banden kring mina händer och fötter går upp men det spelar ingen roll. Jag kan ändå inte röra mig.
*
Flashback. Internatet jag går på är inte riktigt som en vanlig skola. Vi har visserligen de vanliga ämnena, språk, mattematik, gymnastik med flera, men det finns även obligatoriska extra aktiviteter som man får välja mellan själv och där man förväntas excellera liksom i allt annat. Det kan vara allt från att skriva i internatets egna skoltidning till att delta i den studentpolitiska scenen; men det finns även annat. De flesta får välja fritt, men inte jag. Som en del av det avtal min far slöt för att få in mig här blev jag automatiskt inskriven på en av internatets minst populära kurser; "Meditation och självkontroll som verktyg för framgång." Som man kan anta var detta mindre populärt bland internatets drivna alfa-personligheter vars framgång dessutom oftast redan var garanterad av deras bakgrund och familjetillgångar. Att flumma runt med självreflektion var inget sätt att vinna berömmelse och tjäna pengar och kursen hade bara fyra anmälda deltagare. Inklusive mig.
*
Jag har en hemlighet. Jag är tillbaka i mitt eget rum, eller cell kanske man borde kalla det.
Kommentarer
Skicka en kommentar